Detta skrev jag här för två år sedan och det gäller fortfarande:

”Jag läser i min morgontidning, NST, att det är Gustav Adolfs-dagen. 

”Idag är det Gustav Adolfs-dagen. Den firas till minne av kung Gustav II Adolf som dog i strid år 1632. Dagen till ära bakas Gustav Adolfsbakelsen som ser ut på olika sätt i landet.” 

Min far blev nästan 100 år gammal. I mitt perspektiv så är inte 100 år så väldigt lång tid, och om man då tänker att drygt 300 år före min far föddes så härjade Gustav Adolf i Skåne, skövlade och dödade skånska medborgare. Detta är på riktigt och viktigt att bli påmind om. 
Skulle vara intressant att ställa frågan till skånska konditorier VARFÖR man bakar och säljer sådana bakelser; om det är för att minnas en svensk krigarkung eller för att påminnas om hans illgärning i Skåne? Eller man ställer sig kanske inte ens frågan, utan bara gör som alla andra?”

Hos Ellen kommer aldrig någonsin att erbjuda en bakelse till ära åt den kungen.

Fredag kväll och du sitter i soffan och zappar mellan kanaler och strömningstjänster. Du väljer ett lekprogram för vuxna, en film eller serie som du kanske somnar till. Hade det inte varit trevligare och mer meningsfullt att träffa någon fysiskt, samtala, skratta och umgås i levande mänsklig gemenskap? Våra mötesplatser blir färre samtidigt som vi mer än någonsin behöver träffas fysiskt för att se varandra, prata om allt möjligt, bryta ensamheten och bara vara tillsammans.
”Pratbubblan” blir ett test för att se om det finns ett intresse för att träffa nya människor några timmar en fredagskväll. Vi dricker något (alkoholfritt) och äter lite plock, pratar och umgås. Det blir drop in mellan 18:30-21:00, men du behöver boka för matens skull.
Kostar 175 kr och du får, förutom service och sällskap:
-2 glas dricka
-en plocktallrik med miniostpaj, snitt med räkröra, chark, ostar, kex, chips, oliver, vindruvor och choklad.
Du bokar via Messenger till Hos Ellen eller med ett sms till
072 184 3432 senast 27/10.
Väl mött!
Vänligen Lena 

Den 10:e januari 2024 var jag och mannen på möte med Klippans kommundirektör. Han ville reda ut oklarheter kring vårt bygglov, angående verksamhetsförändringen i vårt hus; som vi antagit var från tobaksaffär till kafé, men som visat sig vara från bostad till kafé eftersom kommunen inte kunde visa något bygglov från tidigare ägare gällande den förändringen (från någon gång i början av 2000-talet). Vi kom till mötet och dit var även stadsarkitekten, bygglovs-handläggaren och näringslivschefen inbjudna. Kommundirektören påtalade specifikt att näringslivschefen skulle föra minnesanteckningar, vilket han också gjorde dör han satt sidan om min man. Min man ville särskilt att ”erfarenheter som man fått av detta ärende” skulle föras in i anteckningarna vilket också gjordes.

Det var ett mycket tråkigt möte, och det enda positiva besked som gavs var att vi fick ”samma undantag för parkering som affärerna i centrum”, det vill säga att mina kunder kan stå med bil utanför mitt kafé (vilket för övrigt varit fallet i 90 år) även om Vedbyvägen numer är en huvudled. Detta var vad som sades och som skrevs ner i minnesanteckningarna.

När jag en tid efter mötet efterlyste dessa minnesanteckningar, var de helt borta. Enligt både kommundirektören och näringslivschefen hade de aldrig ens funnits. ”Där skiljer sig vår minnesbild” kom det som svar. Hm, det gör det.
Utanför vårt hus har det tidigare stannat en buss, men det är väldigt länge sedan, så det finns en naturlig plats för bilar att stå på. Jag har önskat att man plockar bort hållplatsskylten och målar dit parkeringsfickor, men detta har inte skett fast att kommundirektören lovat att prata med Tekniska kontoret. (Denna mailkonversation har inte försvunnit utan finns kvar). Ingen har hört av sig till mig.

Nu byggs det om i vägnätet en bit bort och idag ser jag att man ritat ut markeringar i asfalten, som tyder på att man ska passa på att dra om vägen utanför vårt hus, och därmed helt ta bort parkeringsmöjligheter för mina kunder. Det blir väl en bredare trottoar istället, med ännu en helt obegriplig cykelbana. Vi får väl se under de närmaste dagarna. Man kan tycka att de ansvariga borde höra av sig till mig om det är så att det ska bli en sådan stor förändring. Någon förhoppning om parkeringsfickor har jag, som ni förstår, inte alls.

De där cykelbanorna är för övrigt ett kapitel för sig. Varken barn eller vuxna har koll på vilket håll eller på vilken sida man ska cykla. Kommunen borde starta upp Trafikskolan igen OCH ha tydligare skyltning/märkning på cykelbanorna. Cykelbanorna skapar oreda kring vilken sida man ska cykla på, eftersom väldigt många barn och vuxna cyklar på fel sida även i villaområde där det inte finns några cykelbanor. Jag har själv väjt för många personer som cyklar på vänster sida på gator utan cykelbanor, och de rullar fram på ett så självsäkert sätt som om de inte alls gör fel, utan det är jag som ska se mig för bättre…

Jag fick en smärre chock igår, och nu ska jag skicka en förfrågan till byggnadsnämnden i ärendet. Eftersom det var så otroligt krångligt och tidskrävande för mig att ändra verksamhet i vårt hus, så kan man undra hur det gått till när vår bys äldsta handelshus t ex fått sätta upp en stor skylt på väggen som verkligen inte överensstämmer med husets karaktär.

Där har byggnadsnämnden enligt lag ett ansvar; man ska ta hänsyn till det kulturhistoriska värdet på en byggnad. Det tycker inte jag att man gjort när man tillåter en butik med ett utländskt namn sätta upp en stor skylt på väggen. Storgatan i Klippan börjar likna en gata i något annat land, med utländska namn och färgglada neonskyltar och blinkande lampor. Jag känner mig inte hemma i detta och inte bekväm med denna förändring.
Vi har massor med tomma affärslokaler i centrum, och vad gör kommunen åt detta? Man borde skicka ut en enkät till alla oss kommuninvånare där man ställer frågan; vad vill DU ska finnas i centrum, vilka butiker skulle du handla i om de fanns? Sen skulle kommunen jobba med företagarcentrum, arbetsförmedling och gymnasieskolan för att locka människor att öppna dessa önskade butiker. Vi Klippan-bor har då ett gemensamt ansvar i att se till att handla på hemma-plan. Jag är ganska trött på att se alla dessa pizzerior, små livsmedelsaffärer och frisörer som fyller fler och fler lokaler.

Jag har i hela mitt vuxna liv strävat efter att leva i sanning med mig själv, på så vis att jag alltid går efter min magkänsla, att jag har ett medvetet tänk och att jag reflekterar väldigt mycket. Märk väl; strävat efter. Detta tar och har tagit tid och ork, kostat i besvikelser och ensamhet men jag kan inte leva på annat sätt. Det har varit ständiga diskussioner med mig själv som fått mig att numera känna mig trygg i mig själv, och känna att jag kan stå stadigt även när det blåser runt omkring mig. Jag förlorade tre av de viktigaste personerna i mitt liv på väldigt kort tid, och detta gjorde att jag tog ett mycket större steg längs min väg än jag hade gjort utan den händelsen. Livet är så otroligt kort, även om dagarna är många och om man som jag reflekterar över varje dag som går. Mitt liv ska levas så gott som möjligt är, så länge jag själv har möjlighet att leva just så.

I mitt liv finns inte tid och plats för dem som stjäl av mig. De som tar min energi och dyrbara tid, enbart för egen vinnings skull. Jag har hela mitt liv varit en person som ställt upp för andra, för det är så jag är fostrad, och många gånger sagt ja till saker som jag egentligen inte velat. Ställer upp för den som behöver mig, det gör jag alltid, men att vara med på saker som magkänslan säger nej till, det gör jag inte längre. Jag har precis kommit hem efter en härlig bilresa genom Europa tillsammans med min man, där vi landade i Italien under tio dagar. När vi kom hem gick jag igenom min mail och där (i skräpposten) hittade jag en inbjudan till ”Årets näringslivsfest i Klippans kommun”. Jag hade tydligen blivit nominerad som Årets entreprenör, och skulle nu få gå alldeles gratis på festen. Nej tack, är det någon fest som jag absolut inte vill gå på, så är det just den festen. Det finns inte på min karta att jag frivilligt skulle vistas i samma rum som den eller de personer som inte lyfte ett enda finger för att underlätta för Hos Ellens öppnande på Vedbyvägen. Vi var på möte på kommunhuset där denna person visade alla diplom som kommunen fått för sitt arbete inom Klippans näringsliv, och under nästkommande timme kunde vi inte se ett uns av detta arbete. Att man (eller tre män och en kvinna) sedan ljuger oss rätt upp i ansiktet gällande de minnesanteckningar som helt uppenbart nedtecknades, men som på något märligt vis bara försvann, säger allt om en människas personlighet. Så att jag skulle vistas i samma rum, titta på när denna person minglar runt och ler, skulle bara få mig att må illa. Någon kanske tycker att ”jamen, det kan väl vara en revansch”, men nej, jag behöver ingen känsla av revansch. Däremot riktar jag ett stort TACK till den eller de som nominerat mig!

Nu ska jag gå ner till mitt älskade kafé. Där ska jag städa och förbereda inför veckan. I kväll har vi i Klippanskrivarna möte och då ska jag bjuda på Kräftostsoppa, och jag vet att mina skrivarvänner bjuder på en enorm värme, många skratt och stor omtanke.