Jag har i hela mitt vuxna liv strävat efter att leva i sanning med mig själv, på så vis att jag alltid går efter min magkänsla, att jag har ett medvetet tänk och att jag reflekterar väldigt mycket. Märk väl; strävat efter. Detta tar och har tagit tid och ork, kostat i besvikelser och ensamhet men jag kan inte leva på annat sätt. Det har varit ständiga diskussioner med mig själv som fått mig att numera känna mig trygg i mig själv, och känna att jag kan stå stadigt även när det blåser runt omkring mig. Jag förlorade tre av de viktigaste personerna i mitt liv på väldigt kort tid, och detta gjorde att jag tog ett mycket större steg längs min väg än jag hade gjort utan den händelsen. Livet är så otroligt kort, även om dagarna är många och om man som jag reflekterar över varje dag som går. Mitt liv ska levas så gott som möjligt är, så länge jag själv har möjlighet att leva just så.
I mitt liv finns inte tid och plats för dem som stjäl av mig. De som tar min energi och dyrbara tid, enbart för egen vinnings skull. Jag har hela mitt liv varit en person som ställt upp för andra, för det är så jag är fostrad, och många gånger sagt ja till saker som jag egentligen inte velat. Ställer upp för den som behöver mig, det gör jag alltid, men att vara med på saker som magkänslan säger nej till, det gör jag inte längre. Jag har precis kommit hem efter en härlig bilresa genom Europa tillsammans med min man, där vi landade i Italien under tio dagar. När vi kom hem gick jag igenom min mail och där (i skräpposten) hittade jag en inbjudan till ”Årets näringslivsfest i Klippans kommun”. Jag hade tydligen blivit nominerad som Årets entreprenör, och skulle nu få gå alldeles gratis på festen. Nej tack, är det någon fest som jag absolut inte vill gå på, så är det just den festen. Det finns inte på min karta att jag frivilligt skulle vistas i samma rum som den eller de personer som inte lyfte ett enda finger för att underlätta för Hos Ellens öppnande på Vedbyvägen. Vi var på möte på kommunhuset där denna person visade alla diplom som kommunen fått för sitt arbete inom Klippans näringsliv, och under nästkommande timme kunde vi inte se ett uns av detta arbete. Att man (eller tre män och en kvinna) sedan ljuger oss rätt upp i ansiktet gällande de minnesanteckningar som helt uppenbart nedtecknades, men som på något märligt vis bara försvann, säger allt om en människas personlighet. Så att jag skulle vistas i samma rum, titta på när denna person minglar runt och ler, skulle bara få mig att må illa. Någon kanske tycker att ”jamen, det kan väl vara en revansch”, men nej, jag behöver ingen känsla av revansch. Däremot riktar jag ett stort TACK till den eller de som nominerat mig!
Nu ska jag gå ner till mitt älskade kafé. Där ska jag städa och förbereda inför veckan. I kväll har vi i Klippanskrivarna möte och då ska jag bjuda på Kräftostsoppa, och jag vet att mina skrivarvänner bjuder på en enorm värme, många skratt och stor omtanke.
