”Min farmor bor i Stockholm”-det var lite häftigt att kunna säga när det pratades om farmödrar. Rent känslomässigt betydde personen bakom epitetet ”farmor” inte något särskilt för mig, och säkert inte för mina tre syskon heller.
Farmor var gift med Volmar som jobbade på Marabou, vilket gjorde att det alltid till jul skickades en stor chokladkartong till Klippan, om den inte levererades personligen. När de hälsade på var det antingen över julhelgen eller på sommaren, och då hade de alltid med sig varuprover och choklad från Marabou. Jag minns stora plåtburkar med jordgubbs-o’boy, inte chokladpulver smaksatt med jordgubbe, utan bara jordgubbspulver. Det fanns med blåbär också, men jag älskade jordgubbssmaken!
Volmar var en riktig söderkis, en stor bullrig man som rökte cigarill och doftade starkt rakvatten. Han hade alltid många historier på lut, och Stockholms-besöken präglades av fest och glatt humör. I alla fall på ytan, den yta som ett barn ser.

En stark minnesbild jag har är att mor står vid spisen och gråter. Hon håller ett kuvert i handen och ur kuvertet plockar hon pappersbitar. Pappersbitarna är ett brev som rivits sönder, ett brev från mor till farmor och som farmor skickade tillbaka i bitar. Varför?

Natten mellan den 4:e och 5:e december 1990 ringde telefonen på Ejdergatan 5 i Klippan. Min mor svarade. Det var en sjuksköterska eller läkare från sjukhuset i Sollentuna som frågade efter Stig Nilsson (min far). När far fick luren fick han beskedet att fru Elsa Gustavsson var död. Hon hade segnat ner mitt i Sollentuna centrum efter att ha varit och inhandlat matvaror bland annat. Hon var 86 år, hon levde och tänkte ha fläskfilé till middag.

-Mamma är död, sa far till mor. Vi måste åka upp till Stockholm.