Igår tömde jag alla hyllor och lådor ute i kaféköket. Jag packade ner i flyttlådor (blev många!) och torkade rent. Tror inte det ska bli kafé här just denna sommaren, men sen vet man ju inte vad de nya ägarnas planer blir.

Det är svårt att ta in att vi redan haft tre fantastiska kafésomrar här. Drömmen slog in! Jag hade en stark tro på att detta skulle kunna fungera, eftersom många människor promenerar här i området och det är ett skönt lugn i att sitta så nära naturen och fika. Jag tjatade mycket på mannen, som var ganska svårövertalad i början, men när han väl kom igång med att tömma garaget så gick det snabbt sen. Han gjorde det mesta grovjobbet och tillsammans lade vi golv och satte in skåp. Jag sökte tillstånd hos kommunen och hade besök av miljöförbundet som godkände köket för livsmedelshantering. Det var väldigt pirrigt i magen den första dagen jag skulle ha öppet! Av flera anledningar…

Jag har under hela mitt liv lidit av panikångest och drabbats av panikattacker i olika situationer. Detta har jag lärt mig att hantera genom att prata med mig själv, lära känna min kropp och undvika sådana situationer som jag kan klara mig utan. Jag har genom åren också ljugit för att slippa hamna i situationer som jag vill undvika, ofta hittat på ursäkter för att dölja skammen som jag känt. Hur kan man förklara att man blir torr i ögonen, att man får förlamningskänslor i kinderna, att man får känslan av ett tjockt band som spänner över halsen, att hjärtat slår så att man är övertygad om att man ska få ett hjärtstopp, att ben och armar blir som gelé och man ser och hör allt runt omkring sig som i ett vakuum; bara av att stå i kön på Storköpet i Klippan eller köra på motorvägen till Väla, att vistas på Väla överhuvudtaget (Ullared går fetbort, fast av andra anledningar också) eller att gå på bio eller teater (för att ta några exempel).

Vad har då detta med mitt kafé att göra? Jo, en hel del. Detta är MIN dröm, MITT kafé, MIN terapi, MIN källa till energi. Den enda person som har rätt att ställa krav på hur mitt kafé ska utformas, vilka öppettider, vilket sortiment osv, är jag själv. Ingen annan. Förutom de krav som finns från myndigheter, men det är förstås självklart. Min man är min bästa vän och samarbetspartner, så han kan säga vad han tycker, men alla andra som kommer med välmenande tips eller ”borden” kan inte vänta sig att jag följer dem. Det kan tvärtom vara så att det skadar mig istället.

Jag satt och bläddrade bland bilderna jag tagit under de tre åren med Hos Ellen på Forsmöllevägen 3. Härligt att minnas tillbaka!

Jag har i många år drömt om ett eget kafé, men aldrig riktigt trott att det skulle gå vägen. Men för fem år sedan kom jag och mannen överens om att vi provar. Han tömde garaget och byggde om det till ett fullvärdigt kök med försäljningsdel. Efter många turer och diskussioner med stadsarkitekten så kunde jag kontakta miljöförbundet som godkände lokalen för livsmedelshantering, och sen var jag igång!

Jag jobbade då som lärare och tänkte att kaféet skulle vara en sysselsättning under sommaren. Det fanns inga platser inomhus, så det blev såklart mycket väderberoende. Jag började trevande utan att göra någon reklam överhuvudtaget, men många lyckades hitta dit ändå. Det var en fantastisk känsla när första kunden kom och beställde rabarberpaj med vaniljsås. När hon dessutom sa att det var den godaste hon ätit, var lyckan fullkomlig.

Sommaren därpå startade jag ett facebook-konto och märkte ganska snabbt att kunderna ökade. Jag provade också att enbart ha öppet för försäljning när vädret inte lockade till fika utomhus och det funkade det också. Vid det laget hade jag bestämt mig för att efter nästa läsår säga upp mig och ägna mig enbart åt mitt företag. Sagt och gjort; tredje sommaren blev en stor succé och under hösten droppade det in beställningar hela tiden. Det var smörgåstårtor, tårtor, och bullar, ett cateringuppdrag till ett eventföretag och en massa annat. Otroligt roligt och utvecklande!

Nu går kaféet in ett nytt skede, i ett nytt hus och med nya förutsättningar. Spännande!